Idag är jag så trött, känner bara för att lägga mej och sova i en vecka men nej det lär ju inte hända på ett  tag. C är helt underbar nowadays så inga problem med honom what so ever men man blir trött av att aldrig få sova ut. Tänk er själva, har inte sovit till längre än halv åtta sedan 26:e september 2008, för då föddes ju C, och de 26 timmarna innan han kom var ju ett helvete i sej. Sen har man inte heller lust att alltid lägga sej klockan åtta för att han sover då. Det är ju först när han somnat som man kan sätta sej ner och känna att nu kan jag slappna av, nu behöver jag inte byta blöja, mata, plocka  undan osv förrän imorgon för nu är det qualitytime med mej själv som gäller men då är man ändå så trött så man får ingenting gjort. Antingen sitter man framför teven eller datorn för kan ändå inte lämna C själv. Ibland känns det faktiskt som att man är ensamstående, antar att det är så när man är mammaledig. Man gör ju allting själv, byter blöjor, lagar mat, matar C, leker med honom, nattar honom, badar honom osv, man glömmer bort sej sjäv helt och hållet. Förstår inte att såna som ÄR ensamstående på riktigt klarar av det här. Fast minsta lilla leende gör det hela så mycket enklare och man glömmer bort hur trött man är och hur skönt det skulle vara att få sova.