Konstigt. Jag sitter och funderar på det här med jämställdhet. Sånt finns inte i Hs värld. Han är nog inte den enda killen men det är ändå inget försvar. Till exempel i torsdags så sliter jag arslet av mej, storstädar, lagar mat, håller koll på C. H sitter framför datorn i princip hela dagen, går över till grannen och fikar. När jag är klar med allt så frågar han om jag vill ha hjälp. Då har han iaf frågat tänker han väl. När man försöker prata med honom om det så säger han men det är ditt jobb för du är kvinna. Kan komma kommentarer som "det är inte mitt fel att du är född som kvinna", "kvinnans jobb är att stå i köket och ta hand om hemmet". STENÅLDER! Fattar inte att människor inte tänker längre än så. Min pappa hjälper min mamma med matlagning, städning osv. Det enda han inte gör hemma är tvättar för att hon tycker att hon gör det bättre antar jag. Men MIN PAPPA som är snart 50 förstår liksom mer än killar som idag är i 20- 30-årsåldern.

Ok, förr i tiden så var de flesta kvinnorna hemmafruar så då förstår jag varför man tog hand om hemmet själv. Men NU? Jag jobbar mer än H, jag städar, tvättar, lagar mat, diskar, tar hand om C. När ska jag få ta det lugnt och slappna av? När jag dör?

Sen förstår dom inte varför man är trött?